Stämningsfullt mysljus

I Stocholms innerstad, på söder, bor en av stadens många konstnärer, herr Hansson. Han är både fotograf och författare och fotokonstnär, alltså målare. Det är allmänt känt att sådana konstnärer mycket sällan blir rika. Erkända kanske när de lämnat jordelivet. Så var det i varje fall med herr Hansson. Att vara konstnär kostade pengar, målarfärg, penslar och någonting att måla på. Eller utgifter för framkallning av film. Negativen blev aldrig så positiva som han hoppats. Och när inkomsterna vart små och utgifterna desto större hände det som inte fick hända - elräkningen betalades ej. Och nu blev det riktigt dystert. Inget ljus kunde anas i tunneln.
Herr Hannsson har en riktigt god vän och poet, alltså en konstnärskollega, som ringer då och då. Han heter herr Johansson. Hansson och Johansson är två män som känt varandra 
i många år. 
Idag är det fredagskväll och Hansson sitter ensam i sin slitna lya på Söder och njuter av levande ljus och äter prinskorv direkt ur korvpaketet. Då ringer hans vän Johansson för att höra vad vännen sysslar med denna kväll?

- Hallå! 
- Hej Hansson, Johansson här. Vad hittar du på?  
 
- Hej på dig Johansson, jag sitter här hemma 
med tända ljus och myser.  
 
Johansson: 
Men det är ju dags för semifinal i ”Let’s Dance”. 
Har Du satt på Tv:n ännu? Vem tror du vinner?”  
 

- Har inte en aning. Jag har ingen Tv.   
- Jo, det har du visst det. Den står ju framför fönstret, 
sist när jag hälsade på dig. Har den gått sönder?  
 
Hansson: 
Jovisst, det stämmer” (H. suckar djupt). Men det är så 
att jag inte har någon ström här…  
 
Johansson:
Det låter förfärligt (oroad).  Har det gått en huvudsäkring?  

- Nej, det är så att jag inte betalt min elräkning. Så jag får nöja mig med att sitta här, och hålla till godo med det levande ljusets lockande rörelser, (filosofiskt) som det var förr i tiden. Snacka om att resa baklänges! 
- Ja, det låter ju inte så lockande.  Och hur blir det då med fikat och surfandet?
- Jag kommer nog på en lösning, så småningom.  
 - Ja, det gör du säkert. När kan jag komma över på en fika då?  
- Du kan komma när som helst nästa vecka.  
 
Johansson ser fram mot att få hälsa på sin gode vän, och bestämmer sig 
för att ta med en stor påse kanelbullar nästa gång. Hanssons favorit är nämligen kanelbullar. Så en vecka senare ringer herr Johansson till sin vän och frågar: 
 
Så hörs plötsligt ringer det i Hanssons telefon.:

- Hansson här!  
Johansson säger:  
- Hur har du det? Hur är läget?

- Det är OK, det rullar på.
 
- Det låter bra det. Ska vi fika ihop? När passar det att jag kommer?
 Hansson svarade:  
- Javisst, kom hem till mig vid 4-tiden.  
 
 Som vanligt är Johansson försenad, då han varit runt och letat efter de där, nygräddade kanelbullar, som doftar så förföriskt. Fullastad med fikabröd knackar Johansson flera gånger på 
Hanssons dörr. En gång. Två gånger. Ingen öppnar. Nu är herr Johansson tvungen att använda mobilen, för Hansson är alltid uppkopplad. Med undantag för de gånger han sover. 
Och det är 4-5 gånger per dygn. Men den här gången har Johansson tur. Hansson svarar: 
 
- Hallå!  
- Hej Hansson, Johansson här. 
 
- Tjänare Johansson.
 
- Kom och öppna Hansson. Jag står här utanför din dörr och väntar på att bli insläppt.  
 
- Det är värst vad du dröjer. Jag är inte hemma. Jag blev fikasugen och gick till mitt café. Här säljer de gott fikabröd, de har trevlig servering och det är gratis att surfa.  
 
- Var är du någonstans? 
 - Jag är på Café Bananza som ligger runt hörnet, Kom hit och ta en fika!
 
Genast fattar Johansson att elräkningen fortfarande är obetald och för att kunna fika ihop så är ett cafébesök den enda möjligheten. Så Johansson skyndar sig till fiket för att träffa Hansson.  
 
- Hej igen Hansson! Åh, här sitter du och myser!   
- Jo, du Johansson, kan man göra annat? Här serverar de utmärkta kanelbullar och goda finska pinnar som smälter i munnen!”   
 
- Jo, jag kan förstå att du väljer det här fiket, säger Johansson och skrattar, för då kan du spana in den läckra servitrisen som serverar här. Och det är ju mer spännande än både ”Lets Dance” och alla stämningsfulla ljus.  
 
- Hon heter förresten Päivi, och vad är trevligare än att bli serverad kaffe av en sådan goding?  
- Jo, jag vet vad som är bättre! Att bli serverad både påtår och tretår av Päivi.  
 
Hansson:  
Det har du rätt i. Och jag ska berätta något riktigt mysigt för dig?  
 
Johansson:  
Jaså, vad har du nu hittat på?  
 
- Vi har beslutat oss för att flytta ihop, Päivi och jag. Hem till Päivi. På så vis slipper jag sitta i ensam i mörkret. Nu sitter vi hemma hos Päivi och myser som tända ljus. Visst var det väl en oväntad lösning?  
 
- Ja, nu har du både sällskap och mysigt, och kan ta en svängom tillsammans med Päivi, en verklig ”Let´s Dance”.  
- Tar några danssteg (dansar wienervals med Päivi).  
 
Johansson myser och ler entusiastiskt, vänder sig mot Hansson  och Päivi och önskar dem det allra bästa.  





Som ett mysljus fyller nattbelysningen upp bokstaven "O" i ordet Mas Palomas.
Att resa till Gran Canaria är mysigt, särskilt då solen värmer mig.


Henkel - vår räddare i nöden

Min bror Magnus och jag har alltid varit en smula äventyrslysna av oss. Eftersom Magnus är storebror så var han först att upptäcka omgivningen och se möjligheten till lite spänning. Ibland lite riskabel också.
Och är man som vi, killar, med nyfikna blickar på livet omkring oss så var det lätt att hamna i blåsväder. Särskilt jag har alltid varit förtjust i allt som heter "bollspel". Oavsett om detta spel skedde på fotbollsplanen, på bandybanan eller hemma i köket på Karlavägen 83.

Vi hade den stora turen att få växa upp i en 5-rums lägenhet på Östermalm med jättelika utrymmen och med högt i tak. Köket var ett av de ställen vi tilläts husera fritt i. Det var bara när det var dags för matlagning som vi tvingades förflytta oss någon annan stans. Och då lockade serveringsgången med nya möjligheter. Det var det rum som förband köket med vardagsrummet och matsalen, en sex meters lång gång som lämpade sig väl till allehanda bollspel med liten boll. Men köket var en favorit med större ytor att dribbla på, och sen skjuta mål mellan två köksstolar. 

Jag minns särskilt ett tillfälle...Det var då vi hade en avgörande fotbollsmatch med liten boll. tennisboll, och just då var det oavgjort mellan mig och Magnus. För att finta och komma runt honom använde jag väggarna i köket och litade på min tur, precis som förra gången. Tyvärr ville bollen inte det utan valde en annan väg, genom fönsterrutan till köksbalkongen. Detta kraschande hördes. Också mamma hörde det och kom strax ut i köket från en kopp kaffe i vardagsrummet och ett nyss påbörjat korsord.

-Vem har gjort detta? sa mamma och tittade på var och en av oss. 
Jag var såklart tyst som muren eftersom det var mina fötter som spelat mig ett spratt. Och inte gick det att skylla på någon annan heller. Det var helt enkelt en DELIKAT situation. Men Magnus sken upp som en sol, han hade kommit på den ultimata lösningen på problemet!

- Det var Henkel, vår kompis, som råkade skjuta bollen genom fönsterrutan! Visst var det otur?!
Mamma, som fattade omständigheterna i denna problematiska situation, log i mjugg, och sa sen:
- Ni måste säga till den där Henkel att vara med försiktig i framtiden. Sen gick hon ut ur rummet.

Detta var första gången vår låtsas-kompis Henkel räddade oss ur en kinkig situation. Och det var tur att vår mamma hade samma sinne för humor som oss..
Och Henkel har varit oss trogen,hållit oss sällskap genom åren, och då och då ryckt in som en räddare i nöden, till vår bådas lycka.  
Nu när jag minns allt detta så ringer jag storebror och berättar för honom om mina minnen och skriverier. Det är just då som Magnus säger detta: 
- Jag har lite bråttom. Ska äta lunch på Indiska restaurangen med Henkel!
- Snabb i tanken, hakar jag på och säger: Hälsa Henkel! sen avslutar vi telefonsamtalet. Henkel väntar ju "runt hörnet" och är fortfarande kvar i Magnus tankar. Och i mina.